intensivt!
Idag är jag väldigt slut i huvudet, intensiv dag på jobb faktiskt. Brukar inte vara saker att göra varenda minut. Men idag var det, just idag när jag ska jobba nu ikväll också.. :) aja. Det är ju därför jag är där, för att finnas till för mina kära vts.
. Men idag har jag faktiskt sett att det är inte bara jag som har svårt att hantera stressiga situationer, ex att man inte riktigt tänker sig för innan man öppnar munnen för man är irriterad för inte situationen fungerar. Det är en av mina många brister. Men jag jobbar på att den ska bli bättre, men intressant att se att det inte bara är jag som gör så..
Jobbade då 7-16 idag. Hem, och fixa lite snabb middag. Också började det.. Jag skulle slänga mig på soffan, sova ett par timmar och sen upp och jobba kl 21 hade jag tänkt. Men nu sitter jag här istället 4 timmar efter jag slutat jobba första passet, med en städad lägenhet. Varför kan jag inte låta bli? Har så svårt att koncentrera mig på saker. Döljer ångesten som når fram när man tar det lugnt, med att sätta mig själv i arbete? hmmm tja.. Kan ju vara så enkelt ;)
förmåga att sparka sig själv i röven hade varit bra.
Sitter nu ensam, med killer. Vår älskade katt och försöker få inspiration till dagens insändningsuppgift. Trodde att det skulle gå bättre när jag fått tvättat all tvätt som legat som ett av dagens måste, men det gör det inte. Det tråkigaste med att läsa till undersköterska är att för många kurser har i princip samma kurs innehåll. Känner inte att man får direkt ny kunskap när man öppnar upp en ny kurs. Vill inte ha repetition hela tiden, vill ha kunskap. Men inte blir min hälsopedagogiks sista uppgift gjord när jag sitter här och klagar över dagens andra måste..
Tankarna surrar bort hela tiden idag, som alla andra dagar. Jag tänker på om jag någonsin kommer att få tillbaka mitt riktiga liv? Bli mitt riktiga jag igen? Eller är jag mig själv? Är det verkligen såhär jag är och fungerar? Vad kan begäras av mig för att åren ska gå fortare? Vad kan begäras av mig för att undgå denna situation? Kommer saker och ting att lösas? Till något bra? Eller bara bli ännu värre? Hur lång tid ska jag behöva vänta, tills det vänt isåfall? Tills jag tas på allvar? Så mycket tankar och frågor och inte blir man klokare.
Hoppas, att jag vet hur min närmsta framtid kommer att se ut innan sommaren kommit. Många har problem, som gör så att deras vardag inte riktigt fungerar som den ska. Jag är inte ensam om det, det vet jag om! Det är bara så fruktansvärt tråkigt, att folk ens bara kan ha ett hjärta till att behandla andra människor på ett visst sätt. Hur man som en mänsklig skapelse inte har någon som helst förmåga att sätta sig in i en annans situation, utan ett helt liv fullt av försvarsmekanismer. Där man bara slår, slår och slår tills motpartens energi sugits ut och nästan dör inom bords! inte ens då, är vissa nöjda. Vad är målet? Jag ligger redan ner
im back, again..
Då var jag tillbaka till bloggen igen, jag tror jag behöver ventilera mina tankar. Inte för er skull, men för min egen. Sen om du vill läsa eller inte, det är upp till dig! För att jag ska klara allt och leva upp till den personen jag egentligen är tror jag att detta behövs. Anledningen till att jag skriver av mig om vissa saker är för att jag inte vill prata med någon, jag vill inte ha någon motfråga och jag vill inte att någon ska tycka synd om mig. Därför är det skönare att skriva, gråta, torka sina tårar och sedan stänga av datorn. Ingen som har något att tillägga, ifråga sätta, bli arg för eller ta illa upp.
Let the story begin..
För att jag inte ska få ett hugg till i ryggen, så tänker jag så klart aldrig nämna namn här. Aldrig någonsin! Och vill någon, ha svar på något som inte riktigt framkommer i en text, så fråga inte! Vill jag dela något jobbigt med dig, så kontaktar jag dig för jag vill dela det med dig. Annars är det ett tecken på att jag inte vill dela det med någon annan. Hoppas ni accepterar det. Jag blir lika förvånad när jag går in här, jag har inte bloggat på över ett år, men ändå har jag fortfarande läsare här. Några som inte ger upp sin nyfikenhet om mig.. Så detta inlägg kommer säkerligen glädja några stycken !
Efter en black out i hälsopedagogikens värld, så tog jag detta beslutet, men nu känner jag mig trygg i att sätta igång med tentan igen.
Let the story begin..
För att jag inte ska få ett hugg till i ryggen, så tänker jag så klart aldrig nämna namn här. Aldrig någonsin! Och vill någon, ha svar på något som inte riktigt framkommer i en text, så fråga inte! Vill jag dela något jobbigt med dig, så kontaktar jag dig för jag vill dela det med dig. Annars är det ett tecken på att jag inte vill dela det med någon annan. Hoppas ni accepterar det. Jag blir lika förvånad när jag går in här, jag har inte bloggat på över ett år, men ändå har jag fortfarande läsare här. Några som inte ger upp sin nyfikenhet om mig.. Så detta inlägg kommer säkerligen glädja några stycken !
Efter en black out i hälsopedagogikens värld, så tog jag detta beslutet, men nu känner jag mig trygg i att sätta igång med tentan igen.
