De finns ingenting

Då var jag tillbaka till bloggen igen, jag tror jag behöver ventilera mina tankar. Inte för er skull, men för min egen. Sen om du vill läsa eller inte, det är upp till dig! För att jag ska klara allt och leva upp till den personen jag egentligen är tror jag att detta behövs. Anledningen till att jag skriver av mig om vissa saker är för att jag inte vill prata med någon, jag vill inte ha någon motfråga och jag vill inte att någon ska tycka synd om mig. Därför är det skönare att skriva, gråta, torka sina tårar och sedan stänga av datorn. Ingen som har något att tillägga, ifråga sätta, bli arg för eller ta illa upp.

Let the story begin..


För att jag inte ska få ett hugg till i ryggen, så tänker jag så klart aldrig nämna namn här. Aldrig någonsin! Och vill någon, ha svar på något som inte riktigt framkommer i en text, så fråga inte! Vill jag dela något jobbigt med dig, så kontaktar jag dig för jag vill dela det med dig. Annars är det ett tecken på att jag inte vill dela det med någon annan. Hoppas ni accepterar det. Jag blir lika förvånad när jag går in här, jag har inte bloggat på över ett år, men ändå har jag fortfarande läsare här. Några som inte ger upp sin nyfikenhet om mig.. Så detta inlägg kommer säkerligen glädja några stycken !

Efter en black out i hälsopedagogikens värld, så tog jag detta beslutet, men nu känner jag mig trygg i att sätta igång med tentan igen.