De finns ingenting

Sitter nu ensam, med killer. Vår älskade katt och försöker få inspiration till dagens insändningsuppgift. Trodde att det skulle gå bättre när jag fått tvättat all tvätt som legat som ett av dagens måste, men det gör det inte. Det tråkigaste med att läsa till undersköterska är att för många kurser har i princip samma kurs innehåll. Känner inte att man får direkt ny kunskap när man öppnar upp en ny kurs. Vill inte ha repetition hela tiden, vill ha kunskap. Men inte blir min hälsopedagogiks sista uppgift gjord när jag sitter här och klagar över dagens andra måste.. 

 

Tankarna surrar bort hela tiden idag, som alla andra dagar. Jag tänker på om jag någonsin kommer att få tillbaka mitt riktiga liv? Bli mitt riktiga jag igen? Eller är jag mig själv? Är det verkligen såhär jag är och fungerar? Vad kan begäras av mig för att åren ska gå fortare? Vad kan begäras av mig för att undgå denna situation? Kommer saker och ting att lösas? Till något bra? Eller bara bli ännu värre? Hur lång tid ska jag behöva vänta, tills det vänt isåfall? Tills jag tas på allvar? Så mycket tankar och frågor och inte blir man klokare. 

 

 

Hoppas, att jag vet hur min närmsta framtid kommer att se ut innan sommaren kommit. Många har problem, som gör så att deras vardag inte riktigt fungerar som den ska. Jag är inte ensam om det, det vet jag om! Det är bara så fruktansvärt tråkigt, att folk ens bara kan ha ett hjärta till att behandla andra människor på ett visst sätt. Hur man som en mänsklig skapelse inte har någon som helst förmåga att sätta sig in i en annans situation, utan ett helt liv fullt av försvarsmekanismer. Där man bara slår, slår och slår tills motpartens energi sugits ut och nästan dör inom bords! inte ens då, är vissa nöjda. Vad är målet? Jag ligger redan ner