De finns ingenting

Ibland önskar jag att jag inte fanns, att jag bara somnade in och fick slippa alla hemska minnen om vad jag en gång gått igenom. Varje gång tanken kommer så hugger det till i mitt hjärta och de är som alla tårar bara forsar ner. En tid var det som jag hade gråtit slut på mina tårar, jag kunde inte gråta fastän min själ var så tom. Det kvitta vart jag vände mig så var där alltid något som skulle dra ner mig där jag inte kunde klättra upp ifrån. Ibland vet jag inte hur jag skulle klarat mig utan mina vänner.. Helt seriöst tror jag mina vänner är några skyddsänglar, i vissa tillfällen har de räddat mig från att begå så stora misstag.. Men har man en gång varit nere i det dystra är det precis som man  bara lever för stunden för man vet aldrig hur länge det väl håller där uppe i det lyckliga. Det har varit såhär i många år, och jag vill inte påstå att jag ångrar det som hänt. Man ska ju trots allt inte ångra det som en gång fick en att le. Och de sakerna fick inte mig bara att le, utan att bli lycklig på nytt.. Men samtidigt fick de mig att spåra ut totalt. Vissa kan inte tänka sig MIG vara den dära känsliga typen. Som där finns stopp på liksom! Men jag är itne starkare än någon annan, jag är inte de. Jag är nog något av de svagaste och känsligaste som finns när de väl kommer till tillfället som får mig att må dåligt och som får andra att må dåligt.