De finns ingenting

kollade precis på mitt schema, inget kul alls. får se det "positivt" bara 3 dagar kvar tills det är fredag. Men det är jobbigt att känna så som jag känner för tillfället, jag ser inte något bra i skolan nu förtiden. Jag vill aldrig gå dit, och när jag är där vill jag bara hem hem hem hem!! Men jag trivs, det gör jag men är kanske inne i en deppression eller något känner mig helt off hela tiden. Som nog många har märkt? Och visst är det fruktansvärt att vara i det? Jag vill bara vara den glada personen jag alltid brukar vara annars, men hur ska jag hitta tillbaka dit när jag inte ens vet hur jag kom hit jag är nu? Det är egentligen inte så mycket som händer nu, jag vet inte bara hur jag ska reagera eller ja ta saker som jag får reda på eller är med om..


det hade blivit så mycket lättare om du inte hade valt den svåra vägen denna sista gången, att försöka radera ut mig helt ..  Men jag kommer aldrig våga erkänna att jag behöver dig så mycket som jag verkligen gör, och jag hade aldrig kunnat göra det heller. För hade jag gjort det hade jag ändå inte fått något för vad jag hade bett om. För jag är ingenting i ditt liv längre, knappt en vän? Hur kan en person som sett en annan person som något underbart,  helt plötsligt bara se den andra som just ingenting? hur kan man bara kan vända på det.. och glömma allt som en gång varit så snabbt? Men en sak som också stör mig, det är att tiden kan gå så fort och så långt fram och ingenting förändras allt känns bra, men sen förändras allt på just en endaste dag och allting har runnit ut?


märks kanske att klockan är mycket och att jag pratat med en viss person idag. En dag ska jag glömma dig, men tills den dagen kommer så saknar jag dig och tänker på dig 24 timmar om dygnet och det enda jag vill ha är din närhet och min kärlek till dig besvarad.

Okej, nu kanske ska förklara varför det känns så långt borta att kunna glömma den här personen ?
 

Jo. för ca 1 år och 8 månader sedan träffade jag en person som jag blev stört kär i direkt vid första ögonkastet. Jag själv anser att det klickade mellan oss första gången vi träffades, det var helt underbart. Det var så längesen jag hade känt kärlek med någon, och du fick mig till att inse hur underbart det egentligen var med kärleken, och som man visste skulle finnas kvar även om man vakna. När jag satt på bussen hem från dig den dagen pirrade det i hela min kropp, jag var så förälskad o kär. Tänk att bara några timmar kan få ens känslor att börja brinna helt totalt? Knappt två månader av mitt liv har blivit dagar som varit våra men ändå så kan jag inte slita mig ifrån dig?

Inte nog med att det tog slut, mitt från ingen stans så blev vi värsta ovänner, fy alltså. Vi gick verkligen på varsitt håll, men vi klarade det inte direkt bra utan varandra. Jag blev totalt knäckt på mitten efter att det tog slut mellan oss, det kändes som att det som gjorde mitt leende på läpparna varje dag hade övergivit mig. Men efter några veckor kändes det på ett sätt bättre, du hade gått vidare och jag försökte gå vidare. Jag träffade en annan, men inte förrän du fick reda på det insåg du riktigt att du inte hade mig längre. För det var inte förrän då du ringde och var hur ledsen som helst. Men jag gav inte med mig, du hade splittrat mitt hjärta i tusen bitar, och jag var så besviken på dig. Tiden gick och med den förändrades även kärleken för oss båda. Vi båda har haft andra, men tänk alla famnar jag lämnat av längtan till dig. Jag har alltid kommit tillbaka till dig i slutändan för du har inte klarat av att se mig med någon annan och du har gjort detsamma, kommit tillbaka till mig för jag har inte klarat av att se dig lycklig med någon annan. I mitt liv är det ett ord som är förbjudet, -min kärlek- lycklig med någon annan än mig? Det går inte in bara, jag ser allt som ett spel.  Det har varit något liknande detta många gånger, vissa gånger har jag nästan trott jag har glömt dig helt och hållet för jag har haft pojkvän men fast jag har haft pojkvän och att jag glömt dig har vi ändå hållt kontakten. Men hur slutade nu inte detta? Efter två veckor det varit slut, vem var jag då hos? Om inte hos dig? Helt förälskad på nytt fast i samma person som jag var innan. Vet ni hur bra det känns att ha en pojkvän där hans familj känns som sin egen? Jag har fått uppleva den känslan, och det är underbart. Jag var så trygg varje gång jag var hos dem, kan säga att de var som mitt andra hem.. Den sista gången nu vi träffades, nästan 4 månader. Det har gått upp och ner, kände på mig att du inte visste vad du ville. Men jag låtsades som ingenting, jag ville inte att det skulle vara så för jag ville bara att allt skulle vara bra. & jag ville ju mest av allt att du skulle älska och tycka om mig.

Det sägs att kärlek som uppstår plötsligt är den kärlek som är svårast att komma över, och det är en sak jag verkligen håller med om till hundra procent. Nu ska jag lägga mig, lång dag framför mig imorgon *gäsp*